Like this:

Nu har ett år rusat förbi och jag har knappt tittat på den här bloggen. Mycket har förändrats sen jag började med den, inte bara runt mig utan även i mig. men det är väl inte så konstigt, allting förändras ju hela tiden.
Hittills så har den här bloggen handlat om hur dåligt jag mått efter att ha blivit singel och hur förvirrad jag känner mig. Nu mår jag inte dåligt efter att nyligen ha blivit singel längre men jag är fortfarande förvirrad, fast inte på samma sätt…
Snart har jag levt i ett sunt förhållande i ett år! Allt känns jättebra och jag trivs verkligen med henne. Jag har ett arbete som jag trivs med och ett uppdrag som är jättekul att arbeta med, men ändå… det är ju inte så lätt allting… det blir ju lixom inte en bra kaka bara för att man har alla ingredienserna…

Jag jobber 66% vilket betyder att jag jobbar måndag, tisdag och onsdag. Utöver det har jag en klient som jag träffar tre timmar i veckan och det känns inte så mycket. Sen i augusti har jag haft det såhär och jag har hela tiden kännt mig jagad att jobba in de 34% som jag inte jobbar, jag har jagat jobb och funderat på hur jag ska få till det hela. Men 66% är faktiskt tillräckligt för att överleva och all jakt efter timmar gjorde att jag antagligen i själva verket jobade 120-130%. Jag känner någonstans att livet springer ifrån mig, vad är det jag gör egentligen? Jag ska ju leva livet men jag orkar inte! jag jobbar och när jag inte jobbar är jag hemma och är trött och sover. Allting är så mycket helt plötsligt! Jag känner att jag vill träffa mina vänner och ha tid till allting jag älskar men jag får det inte att funka… hela min familj bor här i stockholm nu och jag orkar inte riktigt träffa dem. Allting har blivit så komplicerat, jag saknar tiden då man gick till skolan och bara hade kul! När det inte fanns några måsten och när varje dag var ett nytt äventyr. Jag vet att jag har skrivit det förut men jag saknar känslan av att alla ens vänner var så nära och att det alltid fanns tid och lust att göra någonting. Men sen hinner vuxenlivet ikapp. Alla skaffar jobb och alla skaffar pojk/flickvänner och sen blir allas scheman helt plötsligt så tighta! När jag var 20 behövde jag aldrig någon kalender för att komma ihåg när jag skulle göra saker. När jag var 20 så planerade jag ingenting! Jag vista vad jag skulle göra en vecka i förväg om ens det! När jag och Reima åkte till spanien viste vi inte vart i spanien vi skulle förens tre timmar efter att vi hade landat… idag vet jag allt.. jag vet vilka möten jag har inplanerade i helgen, vilka möten jag har inplanerade i veckan, vilka dagar jag ska jobba i veckan och jag vet redan nu att jag kommer att vara trött… vart kommer det ifrån? Jag har mina förebilder här i livet och de verkar inte alls leva det vuxenlivet som jag lever. Jag förstår inte hur folk kan jobba heltid och ha utryme kvar för familj och fritid.

Jag känner mig som en värdelös kompis nuför tiden. Förut viste jag att mina vänner fanns där för mig närhelst jag behövde dem och de vista att jag alltid fanns där. Nu har jag inte orken… ett telefonsamtal är inte lika enkelt längre, ringsignalen på min telefon stör mig… jag är inte den som ständigt ringer till mina vänner med en massa idéer längre, jag orkar inte… men samtidigt så tror jag att det är just det jag behöver göra för att orka… jag behöver suga i mig all den positiva energi som mina vänner ger mig och det är då jag kan känna mig sådär igen.

Jag älskar att höra av mina chefer hur duktig jag är… men det vet jag ju redan! Jag ser det inte som någonting speciellt att få höra att jag är duktig på det jag gör för det har jag alltid fått höra. Från tvåan i grundskolan tills nu har jag varit sååååå duktig, det låter kanske som om jag inte gillar det men jag älskar det verkligen, men det ger mig inte lika mycket längre.

Jag vet inte riktigt vad jag försöker få fram här om jag ens försöker få fram någonting… jag använder ju trots allt bara den här sidan för att skriva av mig och klockan är 02:40… men kanske är det ett kärleksbrev till alla mina vänner och den vänskap vi har, jag älskar er och vill inte förlora er, någonsin! Men jag ber er, stå vid min sida i motgångarna oxå för det är då jag behöver er som mest!