Jag vill bara bli älskad just nu… det känns inte som om det spelar någon roll av vem faktiskt, bara någon älskar mig för den jag är… De som genom blodsband älskar mig blir inte samma sak… just nu känns det bara som om det är släkten som älskar mig… tungt…

Trots att jag är 26 så händer det ganska ofta att jag måste visa legg när jag köper snus, det är någonting jag är van vid och jag har även blivit en stjärna på att förklara för kassapersonalen hur de läser ett norskt id-kort eftersom jag inte har något svenskt. Men igår hände någonting som aldrig har hänt mig förut, jag skulle köpa snus på Daglivs och med mig hade jag min älskade flickvän som precis har fyllt 28. Hon i kassan frågade om legg när snuskortet skulle dras och efter en stunds förklaring hade jag med mitt norska legg visat att jag var 26, men då ville hon även se legg på min flickvän som olyckligt nog hade sitt legg hemma. Jag vet att jag inte ser ut som 26 och min flickvän ser inte ut som 28, men vi ser inte ut att vara under 18 ändå! I alla fall, när min kära flickvän inte lyckades legitimera sig så fick jag inte köpa snus utan hänvisades istället till pressbyrån. Någonstans så ville jag ju vara upprörd och känna mig kränkt, men det var inte riktigt möjligt, hela situationen var aldeles för komisk för att man skulle kunna göra annat än att skratta! Om jag tolkade det hela rätt så trodde kassörskan inledningsvis att vi båda var under 18, när jag sen påvisat att jag var 26 så trodde hon att min flickvän var under 18 och snusade och alla som har sett min kära flickvän vet att hon absolut inte ser ut som en snusare…. men det var roligt iaf!

”och där faller ännu ett år, sönder till små minnen, alla dagar blir igår”
kent

Ja nu är 2008 slut, ett händelserikt år precis som alla andra år men även ett ganska skandal-löst år. Jag har inte gjort någonting speciellt utan mest bara gått omkring och levt mitt liv, varit kär och jobbat i massor. Kärleken var någonting som kom starkt i år och det är jag glad över! Jag har varit lyckligt förälskad alla månader utom januari 2008. Här komer iaf det som alla, eller kanske någon, väntat på, min årsredovisning!

Årets som gått
Nykomling (musik): Kanske skulle ha funderat igenom det lite mer men jag kommer faktiskt inte på en enda nykomling som jag har lyssnat på i år, en massa nyfunnen musik, men knappast ny. Vi får ta och konstatera att år 2008 inte har fött några nya musiktalanger, rätta mig om jag har fel.
Bäst (musik): Precis som tidigare år ät det inte lätt att hitta den bästa musiken från ett helt år, jag har lyssnat på mycket blandad musik som vanligt, i början av året var det mycket Hoffmaestro & Chraa, sen kom jag in i en norsk period följt av melankoliska toner och jag avslutade året med soundtrack of our lives
Bäst (film): Detta åtet har jag varit otroligt mycket på biooch den bästa filmen jag har sett måse väl ändå vara Get Smart ” Get Smart ”, Jag har sett många andra filmer men jag kommer inte riktigt ihåg vilka, men Get Smart drev med många och mycket och det tycker jag om!
Bäst (alla kategorier): Det bästa med detta år är att jag har blivit lyckligt kär och att jag har fått ett fast jobb som jag trivs med!
Besvikelse (musik): Besvikelsen innom musiken 2008 var Isobel Campbell och Mark Lanegan live på Debaser, taskig inlevelse från bägge två, dåligt ljus och dåligt ljud, men låtarna var de underbara låtarna som jag älskar.
Besvikelse (film): X-Files var ju en enorm besvikelse! Nostalgitrippen bar mig igenom första halvtimmen men man hade ju faktiskt förväntningar på filmen, men den var ju bara sååå dålig!
Besvikelse (livet): Förra årets besvikelse var enkel, tror det var då jag la till kategorin, men i år är det itne lika lätt. Men jag skulle nog kunna dra till med att livet är den största besvikelsen i år. Jag är kär sambo med fast jobb men det måste ju finnas mer här i livet! Tröttheten måse försvinna och man måste ju orka leva lite, eller?
Vän (nyvunnen): Svårt att komma på ett svar här när man inte ens har hunnit umgås med sina gamla väner. Jag har nog inga nya vänner i år, inga nya nummer i mobilen förutom alla jobbrelaterade. När jag tänker på alla jag har träffat i år sä är nästan alla genom jobbet…
Vän (stabilt kort): Björn III är ju alltid ett stabilt kort men även Dino och Jon har varit i topform i år!
Vän (förlorad): Det jag skrev i förra årets sammanfattning var att det var mkt envägskomunikation och att jag antagligen skulle förlora många vänner om jag inte hörde av mig så mkt som jag gjorde innan. Med sambo och massor av jobb så har jag inte orkat höra av mig till folk. Hos vissa väcker det irritation som tex hos min mor, men många vänner har lixom bara glidit iväg. Erika saknar jag enormt mkt, men när all min fritid försvann så försvann även Erika, men nu när jag har en dag ledig i veckan så ska jag försöka träffa henne. Sen är ju Björn III lite förlorad oxå eftersom vi jobbar mycket bägge två.
Vän (återfunnen): Ja, jag var ju på en mindre klassträff i mitten på december och då återfann jag ju alla mina vänner från gymnasiet, helt underbara människor! Men om man ska återfinna lite mer så är det nog Jon som landar på den platsen, efter att han flyttat till stockholm har han funnits där och han är mot alla odds en sån som hör av sig ofta så det uppskattas!
Årstid (bra):Våren gillade jag skarpt i år! Det var på våren som boendebiten ordnade sig, jobbet började ordna till sig och så for jag en sväng till paris oxå, en bra årstid!
Årstid (dålig): Början av året när jag bodde i rotan kändes allt ganska elendigt. Så vintern.
Stad (bra): Stockholm har varit fantastiskt bra hela året och fortsätter med fanan högt!
Stad (mysig): jag vet inte om stockholm har varit så mysigt i år som det förra året, i år tror jag att vi smäller till med Paris ist, det var mysigt!
Stad (iskall, suger): Har inte varit i några dåliga städer i år faktiskt.
Idiot: Den här punkten känns lite fel. Världen är full av idioter men vem är jag att dömma?
Klippa som man kan lita på: Jon har varit en klippa i år, många saker detta året hade jag inte klarat utan honom!
Syskon: Ja jag har två stycken och jag rangordnar dem inte.
Kollega:Moster är en härlig kollega faktiskt, trodde det skulle vara svårt men det är det inte!
Chef: Årets chef kan ju bara inte vara någon annan än Jonte, jag satte honom i skiten men han var glad för min skull, sånt glömmer man inte!
Fixare: Ja vem har väl fixat mer än min älskade sambo, hon har ordnat allt sånt som jag är dålig på att ordna! Prestation: Jag är riktigt mallig över att jag har fast jobb som fritidsledare mitt på södermalm!
Misstag: Årets stora misstag har varit att jag har tagit på mig på tok för mycket jobb! Vad ska man göra med så mycket pengar och så lite tid?

Det var mitt 2008. känns lite när man tittar på det men det var ett bra år!

Nu har ett år rusat förbi och jag har knappt tittat på den här bloggen. Mycket har förändrats sen jag började med den, inte bara runt mig utan även i mig. men det är väl inte så konstigt, allting förändras ju hela tiden.
Hittills så har den här bloggen handlat om hur dåligt jag mått efter att ha blivit singel och hur förvirrad jag känner mig. Nu mår jag inte dåligt efter att nyligen ha blivit singel längre men jag är fortfarande förvirrad, fast inte på samma sätt…
Snart har jag levt i ett sunt förhållande i ett år! Allt känns jättebra och jag trivs verkligen med henne. Jag har ett arbete som jag trivs med och ett uppdrag som är jättekul att arbeta med, men ändå… det är ju inte så lätt allting… det blir ju lixom inte en bra kaka bara för att man har alla ingredienserna…

Jag jobber 66% vilket betyder att jag jobbar måndag, tisdag och onsdag. Utöver det har jag en klient som jag träffar tre timmar i veckan och det känns inte så mycket. Sen i augusti har jag haft det såhär och jag har hela tiden kännt mig jagad att jobba in de 34% som jag inte jobbar, jag har jagat jobb och funderat på hur jag ska få till det hela. Men 66% är faktiskt tillräckligt för att överleva och all jakt efter timmar gjorde att jag antagligen i själva verket jobade 120-130%. Jag känner någonstans att livet springer ifrån mig, vad är det jag gör egentligen? Jag ska ju leva livet men jag orkar inte! jag jobbar och när jag inte jobbar är jag hemma och är trött och sover. Allting är så mycket helt plötsligt! Jag känner att jag vill träffa mina vänner och ha tid till allting jag älskar men jag får det inte att funka… hela min familj bor här i stockholm nu och jag orkar inte riktigt träffa dem. Allting har blivit så komplicerat, jag saknar tiden då man gick till skolan och bara hade kul! När det inte fanns några måsten och när varje dag var ett nytt äventyr. Jag vet att jag har skrivit det förut men jag saknar känslan av att alla ens vänner var så nära och att det alltid fanns tid och lust att göra någonting. Men sen hinner vuxenlivet ikapp. Alla skaffar jobb och alla skaffar pojk/flickvänner och sen blir allas scheman helt plötsligt så tighta! När jag var 20 behövde jag aldrig någon kalender för att komma ihåg när jag skulle göra saker. När jag var 20 så planerade jag ingenting! Jag vista vad jag skulle göra en vecka i förväg om ens det! När jag och Reima åkte till spanien viste vi inte vart i spanien vi skulle förens tre timmar efter att vi hade landat… idag vet jag allt.. jag vet vilka möten jag har inplanerade i helgen, vilka möten jag har inplanerade i veckan, vilka dagar jag ska jobba i veckan och jag vet redan nu att jag kommer att vara trött… vart kommer det ifrån? Jag har mina förebilder här i livet och de verkar inte alls leva det vuxenlivet som jag lever. Jag förstår inte hur folk kan jobba heltid och ha utryme kvar för familj och fritid.

Jag känner mig som en värdelös kompis nuför tiden. Förut viste jag att mina vänner fanns där för mig närhelst jag behövde dem och de vista att jag alltid fanns där. Nu har jag inte orken… ett telefonsamtal är inte lika enkelt längre, ringsignalen på min telefon stör mig… jag är inte den som ständigt ringer till mina vänner med en massa idéer längre, jag orkar inte… men samtidigt så tror jag att det är just det jag behöver göra för att orka… jag behöver suga i mig all den positiva energi som mina vänner ger mig och det är då jag kan känna mig sådär igen.

Jag älskar att höra av mina chefer hur duktig jag är… men det vet jag ju redan! Jag ser det inte som någonting speciellt att få höra att jag är duktig på det jag gör för det har jag alltid fått höra. Från tvåan i grundskolan tills nu har jag varit sååååå duktig, det låter kanske som om jag inte gillar det men jag älskar det verkligen, men det ger mig inte lika mycket längre.

Jag vet inte riktigt vad jag försöker få fram här om jag ens försöker få fram någonting… jag använder ju trots allt bara den här sidan för att skriva av mig och klockan är 02:40… men kanske är det ett kärleksbrev till alla mina vänner och den vänskap vi har, jag älskar er och vill inte förlora er, någonsin! Men jag ber er, stå vid min sida i motgångarna oxå för det är då jag behöver er som mest!

Idag slutade jag snusa! Jag har funderat på det länge nu men det har lixom inte blivit av. Jag har lidit av den ständigt spruckna läppen och de bruna ränderna på läpparna och allt annat skit som snus medför. Så idag slutade jag, helt tvärt! Det var de tre länsta timmarna den här veckan, nu är jag återigen snusare och lugnet har åter infunnit sig. Jag försökte sätta fingret på vad det var som gjorde att jag jag hade ett sådant begär, vart i kroppen satt det och hur yttrade det sig. det tråkiga svaret var att det satt överallt, i varenda liten cell i hela min kropp satt snusbegäret och gnagde på mig. Det var som om det kliade, det kliade i hela kroppen och jag kunde inte klia tillbaka. Idag var inte rätt dag att sluta snusa, idag var rätt dag att bestämma sig för att trappa ner. Kanske kliar det inte lika mycket nästa gång och då kanske jag klarar mig längre.

Jag har gått med skrivkramp sedan senaste inlägget faktiskt, jag har inte haft någonting att skriva om eftersom jag bara har mått bra och varit lycklig och hur kul är det att skriva om? Jag skriver ju av mig, detta är ett forum för mig att få ur alla känslor och tankar ur kroppen, att rada upp dem i svart mot vit bakgrund och sedan läsa vad det är som finns inne i mitt huvud, den senaste tiden har jag bara mått bra och de känslorna är svårare att sätta ord på, jag vill inte ta ut dem och skära ner dem så som jag gör när jag skriver, jag vill inte att min lycka ska bli så tydlig, jag vill ha det rosa fluffet!

Nu snurrar karusellen Calle med nya krafter och allt som ska hända händer, mina dagar fylls av glädje och skratt. Min lycka börjar sakta men säkert återvända. Jag har fått höra av min omgivning att jag är energisprudlande och lycklig, det är jag, men jag strävar efter det där som jag hade innan, den där gränslösa glädjen! Casa glädjen som gjorde att varje morgon var ett nytt äventyr. Jag saknar den där vilkorslösa vänskapen som jag och reima delade, en för alla och alla för en. Men jag tror att jag är tillbaka på samma fötter snart igen, Ostkaka håller på att arbeta sig tillbaka in i mitt liv! Jag som trodde att Ostkaka var ett festande vidunder men ostkaka är tydligen oxå en glad prick som kan vara nykter och det är trevligt!

Nu i dagarna har jag även insett hur smal jag måste ha blivit, har ju rört mig en hel del och ätit ganska nyttigt. Jag har ett par byxor som passar och det var ett optimistköp från norgetiden när jag hade pengar i överflöd och kunde kasta 400 på ett par byxor som var minst 2 storlekar för små. Detta är numera de enda byxorna som inte får ett veck när jag spänner åt bältet. De sitter baggy, men det gillar jag ju. Har sett några gamla bilder på mig själv oxå och även jag ser en skillnad!

Nu går jag omkring med en massa tid, tid har jag massor av och nu har den fått en stämpel oxå, väntan kallas den. =)

Ja, då var den igång igen, den cirkus som utgör mitt liv. Nu känns det som om allting kommer över mig. Alla trådar som jag drar i trasslar till sig men jag tror att det ser värre ut än vad det är. Igår fick min käre sambo marcus reda på att han har kommit in på socionomlinjen i Umeå som startar i slutet av januari, vi har lägenheten fram till 15e mars. Det bästa för mig vore ju att han bodde kvar men jag är inte en sån som sätter käppar i hjulet för andra, jag hade ju velat att han gjorde samma sak för mig så jag gör allt jag kan för att fixa det. Vi ska försöka komma ut ur våran lägenhet tidigare. Vart jag ska bo har jag ingen aning om egentligen, jag kanke får hyra björns del i deras tvåa om det är ok för lisa, men det är ju ingenting jag kan räkna med. Om vi inte får flytta tidigare så får vi försöka hitta ngn som kan flytta in här, jag känner ju inte för att bo med någon annan men på något sätt så känns det så självklart att offra allt för att marcus ska kunna flytta till umeå och plugga, eller det kanske inte är så konstigt ändå, det kanske är självklart.

Idag var jag inne på arbetsförmedlingen oxå och berättade för dem vad jag håller på med i arbetsväg, fick prata med Peter som är riktigt vettig så med hans handledning bestämde jag mig för att påanmäla mig i alfakassan igen för att beta av mina karensdagar, får se hur jag lyckas men det är en liten ljusning i alla fall eftersom mina pengar har tagt slut. Min ekonomiska situation är ju ganska hemsk just nu, jag är helpank och har inte så mkt pengar som är på väg in plus att de 2000 som jag lånade av marcus behöver betalas tillbaka eftersom han ska flytta. Det står mig upp över öronen!

Sen har jag ju det här med jobb som ständigt ändras. Trodde att jag skulle jobba nonstop för vikariepoolen. Var utbokad på uppdrag hela denna veckan men på grund av en dubbelbokning så blev det bara jobb måndag och tisdag och idag (onsdag) hörde de inte av sig. som tur var fick jag vick på min mosters jobb så jag var där i ca fyra timmar idag och sen ska jag jobba där tors-fre och eventuellt hela nästa vecka. Det verkar vara ett underbart jobb, men jag undrar hur det är att jobba med sin moster, det har jag aldrig provat förut.

Pengar, pengar och bostad, varför ska det vara så svårt? kan man inte bara få ett jobb och pengar och en bra bostad. Jag förstår mig inte på alla dessa regler som krånglar till allting. Alla dessa människor som sitter och håller på saker som de inte använder. Alla jobb som inte kan tillsättas för att någon är långtidssjukskriven, alla bostäder som inte är lediga för att rika grisar sitter och håller på dem. När man vet hur många jobb det finns och hur många bostäder som finns så är det så frustrerande att sitta och vänta. Man köar, man hyr i andrahand, man vickar. Det är som ett stort väntrum bara.

Det är så många saker som jag måste fixa till mig själv nu. jag måste fixa en billig lägenhet i stockholm, jag måste fixa ett bra jobb som jag trivs med, pengar, erfarenhet, poäng till högskoleprovet och utbildning. Allt detta som måste göras innan man kan börja leva! Eller är det kanske det här som är livet? jag ser ju ett ljus, jag vet att jag kommer att fixa allt det här och i det att jag fixar det så kommer jag att växa så enormt i mig själv och se sidor av mig själv som jag inte vista existerade. Att leva i detta mörker är helt underbart, alla törnar man får, alla nederlag och alla kriser, allt detta stärker mig så enormt! Men just nu skulle jag kunna behöva en hjälpande hand, ett jobb, en lägenhet, bara någon del av alla pusselbitarna som kan falla på plats. Just nu känns det för mycket, men om några dagar, när jag har börjat ta tag i alla bitarna, kanske att jag kan se ett ljus då? Kanske kommer en hjälpande hand.

”och där faller ännu ett år, sönder till små minnen, alla dagar blir igår”
kent

Ja nu är 2007 slut, detta extremt händelserika år som är fyllt av upplevelser, året då jag började blogga. Jag tänkte inleda med en klassisk lista över året som har gått och sen avslutar jag det hela med mina helt vanliga tankar.

Årets som gått
Nykomling (musik): Den bästa nykomlingen i mina ögon är miss li, hon gjorde en fantastisk duett med Winnerbäck och henes soloalbum är oxå underbara!
Bäst (musik): Ja det är inte lätt att hitta den bästa musiken från ett helt år, min playlist säger att det är ”Downtown train” med Tom Waits men det är det nog inte, jag tror att musiken som färgat detta år har varit lite melankoliska toner där Tom Waits, Lasse Lindh, Lars Winnerbäck med flera kommer fram, så bästa musiken i år har varit deppmusik.
Bäst (film): En av de få filmer jag har sett på bio i år är ”underbara älskade” och det var ett bra val!
Bäst (alla kategorier): Det bästa med detta år är mitt karriärsbyte, nu är jag inte längre en lagerarbetare, nu jobbar jag med människor och det känns fantastiskt! Jag jobbar med människor och jag har en plan här i livet, jag ska bli socionom och fortsätta jobba med människor, det är underbart!
Besvikelse (musik): Besvikelsen var att sommaren en en gång färgades av dåliga artister med hemska låtar, ingen sommar utan reggae, per gessle, ja, sommaren är av ondo i musiksammanhang!
Besvikelse (film): Spiderman 3 var ju så fruktansvärt dålig att även jag övervägde att lämna salongen halvvägs in i filmen.
Besvikelse (livet): Detta året så har väl en av besvikelserna varit att jag ännu inte har hittat mitt livs kärlek, att det tog slut mellan henne och mig var en besvikelse.
Vän (nyvunnen): Marcus är väl lite nyvunnen men om man ska ta en helt nyvunnen vän så blir det nog lisa tätt följd av Ola, två av Björn IIIs sambos!
Vän (stabilt kort): Detta året har uten tvekan varit Dinos år, jag har inte träffat henne en enda gång på hela året men vilken underbar vän jag har! Jag vet inte hur många timmar vi har pratat i telefon det här året, men många är det!
Vän (förlorad): Jag har väl inte förlorat någon vän direkt, men det känns som om många av mina vänner skulle gå förlorade om jag inte hörde av mig till dem, det är envägskommunikation. Den vän som jag känner har glidit längre och längre bort hela året är Mad och det känns jättejobbigt.
Vän (återfunnen): Reima och jag har hittat tillbaka till varandra, men Erika har blivit en riktigt nära vän och det är jag så glad över!
Årstid (bra): Sommaren var fantastisk! Jag kom så nära mig själv och fylldes av insikter. Jag promenerade runt i hela det sommriga stockholm och njöt och tänkte.
Årstid (dålig): De där vintermånaderna som jag bodde i örebro i början av året var hemska, så dåligt som jag mådde då!
Stad (bra): Stockholm har varit fantastiskt bra hela året och fortsätter med fanan högt!
Stad (mysig): Stockholm är årets mysigaste stad oxå, det har jag kommit under fund med under alla mina promenader.
Stad (iskall, suger): jag har svårt att se att någon stad är så hemsk, men örebro färgades ju väldigt mycket av hur jag mådde så för den staden hyser jag inga varma känslor.
Idiot: Den här punkten känns lite fel. Världen är full av idioter men vem är jag att dömma?
Klippa som man kan lita på: Klippor har jag haft mängder av detta året, men den som alltid har funnits tillhands och ställt upp är ändå Björn III
Syskon: Ja jag har två stycken och jag rangordnar dem inte.
Kollega: Det känns som om jag bara har jobbat med idioter i år! Men jag gjorde en vecka i Tönsberg trots allt och Einar är riktigt kul att jobba med!
Chef: Ja, den där veckan i norge hade jag ju två helt underbara chefer i Margrethe och Kari men Ellen som jag jobbar för just nu är helt underbar hon oxå.
Fixare: Ja vem är det som har fixat mest detta året? Reima har ju fixat en hel del saker.
Prestation: Att jag har lärt mig att hitta i stockholm, nu är jag ingen turist längre!
Misstag: Den där flytten från stockholm till tönsberg som vi ångrade efter 24 timmar var ett rejält misstag, men man lär sig!

Sådär, det är året som har gått! Om du är nyfiken på detaljer så hag jag ju faktiskt bloggat det senaste halvåret så det är bara att läsa!

Kärleken, var finns den? Jag har kommit på mig själv med att leta efter den, jag letar efter den i affärer, på pendeltåget, tunnelbanan och bussar, överallt där jag möter människor så letar jag. jag vet inte varför, men jag gör det. Jag önskar att det var sådär enkelt som det är på film, att tjejen som sitter brevid på bussen visar sig vara ens livs kärlek, men i stockholm klassas man som potentiell våldtäcktsman om man kollar på en tjej för länge och pratar man med någon som man inte känner så är man psykopat. Kan det vara så att jag tror på kärlek vid första ögonkastet och att det är därför jag letar eller är jag bara desperat? Det kanske är så att ensamheten plågar mig så mycket att jag letar överallt efter en potentiell livskamrat som kan fylla det tomrum som gapar någonstans i mig. Jag vill ju så gärna säga att jag är nöjd med att vara ensam och att jag trivs med singelllivet, men det skulle vara att ljuga för mig själv, jag trivs inte med det, jag vill inte vara ensam, jag vill vara en del av två, en självständig del av två. Jag vill hitta den där kärleken som varar livet ut för jag är en av de få som fortfarande tror att den existerar.

Jag har svårt att känna mig riktigt lycklig, att känna den där sprudlande glädjen som jag för några år sen kokade över av. Någonting har hänt och jag vet inte vad men jag vet vad som försvann när det hände.
Jag skrattar mer för att det är socialt passande än för att jag är glad, jag ler för att det förväntas av mig och inte för att jag mår bra. Nu är det ju inte så att jag är heldeppig och bara målar upp en fasad av lycka, jag mår ganska bra och jag är lycklig med jämna mellanrum, men med tanke på hur ofta jag ler och hur ofta jag skrattar så är det alldeles för ofta som det är något påklistrat, nogonting jag gör för att det väntas av mig eller för att jag vet att det går hem. Jag vill hitta tillbaka till den där känskan som jag hade för fyra år sen när livet lekte och jag var den underbaraste varelsen som gått på denna jord och alla älskade Calle. Jag vill hitta tillbaka till den där pirrande känslan i magen som gjorde att jag nästan svävade fram.

” The record shows I took the blows And did it my way”
Frank Sinatra

Men varför lever jag så fel? Det känns som om jag föddes på helt fel plats på helt fel tid. Jag borde leva i paris på 60-talet men jag lever i stockholm på 2000-talet, det känns lite fel. Jag borde bo i en risig liten etta i paris med tegel överallt och dricka rödvin, leva på den tiden då ingenting var farligt, rökning var ofarligt, ingenting var cancerframkallande och global uppvärmning var inget hot över huvud taget. Men behövde inte ha cykelhjälm på sig när man cyklade och bilbäte var väldigt frivilligt. Det var en tid då alla var odödliga. Den världen jag lever i är full av dödsfällor! Alla kan dö och inte minst jag, när som helst och var som helst och av vad som helst! Allt är cancerframkallande och cancer är en död som verkar drabba alla. Människor dör överallt samtidigt som alla är så överbeskyddade som man kan vara. Vart tog all friheten vägen? Det känns som om vi är fångar i ett stort hot! Allting hotar vår existens och man måste trippa på tå och vara rädd för allting!
Men när forskarna har kommit fram till att allting är cancerframkallande när man lever ett osunt liv, vad ska man då skylla på? Snälla, ta mig till det odödliga paris 1960 där alla var odödliga och inget var farligt!

Ja då var det jul igen. Jag har aldrig varit mycket för julen och inte denna julen heller, men på något sätt känns den ändå lyckad. Det blev för mycket familj dagen före julafton och jag ville bara sätta mig på första bästa tåg härifrån, men känslan gav sig och nu är jag nöjd med julen.
Julen är oxå en högtid då man inser att det är väldigt många som tänker på en, när mobilen fylls av julhälsingar från människor jag älskar så sprids en värme i mig, det är mysigt att bli påmind om alla som älskar en.

Jag har promenerat i Ystad, det är en liten stad, en liten men ändå lite mysig stad, jag har promenerat längs Ystads stränder och det var skönt, det är alltid skönt att gå av sig, gå tills allt bara löser sig, jag tänker och bearbetar bra när jag går.

Jag är fattig nu, mitt karriärsbyte kostade mycket pengar men det var det värt! Nu jobbar jag med någonting som jag tycker om, ett arbete som gör att jag blir glad på morgonen när det är dax att ge sig av, kollegor som jag kan prata, att jobba på dagis är helt underbart! Barn lär sig extremt fort och de förstår så otroligt mycket och är så kloka och ärliga! Man lär sig mycket av dem och jag har tydligen god hand med barn oxå så jag kommer nog att få jobba mycket! Det kostade mig ca 30 000 att byta från lager och industri till att jobba med människor, men jag ångrar det inte en sekund! Nog för att jag kan känna att det är jobbigt att sitta i Ystad utan tillräckligt med pengar att ta sig hem, utan pengar att köpa mat eller betala räkningarna, men det löser sig, det gör det alltid! Om några månader så kommer jag att vara på fötter igen och lyckan, lyckan går inte att köpa för pengar. Jag var rik en gång i tiden för inte allt för länge sedan och så olycklig som jag var då har jag nog aldrig varit!

Kärlek är någonting som ligger mig varmt om hjärtat oxå, men just nu så är det dåligt på den fronten. Jag har träffat massor av underbara tjejer men jag är inte kär, men det är kanske bra att inte vara kär en period. Att ha en liten stund i livet när man bara är för sig själv och tar hand om sina egna tankar och sin egen vilja så att de inte kommer bort när man väl blir kär.

Nu är en högtid på väg, jag fyller snart 25, jag blir snart gammal! Ett osynligt steg från ungdom till vuxen känns det som. jag vill verkligen fira min födelsedag med alla mina underbara vänner men det går inte! på min födelsedag är det två stycken som kan komma, erika och jon. Jag tror att jag ska ordna en födelsedagsfika och sen får jag fira när folk börjar bli klara med sina resor. Det är så många som jag vill träffa som jag inte har träffat på så länge och inte kommer att få träffa på länge heller. Mad, min älskade underbara mad, när får jag träffa dig nästa gång? Och dino som jag inte har träffat på snart två år, när ska vi träffas igen och promenera tills benen ger vika? Det är fler oxå, men att komma ihåg dem är svårt, jag vill bara träffa er alla, det var så länge sen! Möt mig i paris 1965 kära vänner! Vi kan röka och dricka och leva i all oändlighet och lyssna på serge gainsbourg och bara njuta av livet!

Idag har jag deltagit i en fokusgrupp, jag har fått betalt för att prata om snus. Min förhoppning var att det skulle handla om att prova nikotinfria varianter av snus men så var det ju förstås inte, det var en marknadsundersökning som jag misstänker att några amrerikanska jättar hade beställt för att nässla sig in på snusmarknaden och lura ner fler i fördärvet. Det kändes lite fel att vara konstruktiv och hjälpa till med en sån undersökning, men samtidigt så är jag beroende och jag trivdes verkligen med att prata om min älskade drog, min kärlek.

Nu är det vecka 48, en vecka som är ganska betyelselös för nästan alla, men för mig har den ett visst värde, det var helgen vecka 48 2004 som jag och Reima hade våran underbara bob hund/utflyttningsfest i Casa del Buldoc. Jag kom på det när jag satt och kollade igenom en massa bilder och det var konstiga känslor som bubblade upp i mig. trots att vi hade fest i princip varje helg och alkoholen flödade så var det en helt underbar tid, 2004, året som jag aldrig kommer att glömma! Det var året då jag stod mina närmaste vänner som närmast och varje dag var ett nytt äventyr. Idag känns det som om jag på något sätt har accepterat att livet betår till stor del av tristess men det är väl inte så det ska vara? Men jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den där underbara känslan, jag har mina vänner kvar men vi glider isär mer och mer. Jag saknar allt det som jag hade på den tiden, närheten till Reima. Det kanske är det som smärtar mig mest, att jag inte har den där självklara vapendragaren vid min sida. Mad glider längre och längre bort och jon bor ju där han bor.
Jag kollade igenom bilderna från storsjöyran 2004 också, vilken underbar tid det var, jag, Jon, Reima, BMO och Chrille. Allting var så magiskt och underbart och vi hade så otroligt roligt! Någonstans känner jag att jag har växt ifrån allt det jag gjorde då, men varför växer man ifrån känslan och närheten? Bara för att man har blivit äldre och slutat dricka så mycket sprit att man knappt vet vad man heter så måste väl inte känslan och närheten försvinna, eller är allting kopplat till ungdom och alkohol? Jag har svårt att tro det, jag måste bara hitta tillbaka till känslan och närheten.

Det verkar som om jag har fått jobb oxå! Vikariepoolen ringde mig både igår och idag och ville att jag skulle jobba men eftersom mitt utdrag ur brottsregistret ligger hemma hos min far så kunde jag inte. Men på dem så verkar det som om jag kommer att ha jobb så det räcker och blir över. Sen ska jag antaglligen bli kontaktperson oxå och det känns fantastiskt, tror att jag har mycket att ge och jag tror oxå att man får tillbaka enormt mycket genom ett sånt uppdrag.
Livet är på väg tillbaka till någonting som jag tycker om, jag har bytt riktning på mitt liv och just nu är jag på väg mot någonting poitivt istället för att harva på med jobb som jag verkligen inte trivs med. Nu börjar energin återvända och med den glädjen.

Nu känns väldigt mycket väldigt konstigt. Vad är det som händer och vart har jag tagit vägen?

Efter en rörig flytt till norge, galna planer om liftning genom östeuropa och spanskakurs i guatemala så hamnade jag i Rotebro. En tvåa som jag delar med marcus, jag har inget jobb och pengarna börjar ta slut. Vad ska jag göra med mitt liv nu? jag kommer inte att komma in på socialhögskolan efter jul. Allt jag äger och har finns på 1,5m2 i jakobsberg. Jag känner mig lite bortkommen och vilsen. Det har hänt så mycket den senaste tiden och nu sitter jag här lixom. Allt jag gjorde förde mig tillbaka till en stockholmsförort, fast denna gången utan jobb och pengar.

Jag tänker på henne, jag har gjort det mycket idag. Hon har skaffat facebook och hon addade marcus som en vän men inte mig. Det känns konstigt, väldigt konstigt! Men det kanske är så att det fortfarande känns en del, och det skulle väl inte vara så konstigt, det känns fortfarande i mig! jag känner en tomhet och en saknad. Igår hade jag en fruktansvärd dag, en sån där dag som jag får några gånger per år då jag bara inte vill någonting och inte vill veta av någon alls, allt är bara svart. Men i mörkret så kände jag att jag saknade henne. Saknar jag närheten eller är det bara så att jag saknar någon som verkligen känner mig? jag vet inte vad jag saknar men jag saknar verkligen henne!
Jag har ju rört till det ordentligt för mig annars. Känns som om jag har tagit en massa fel beslut på senaste tiden. Hur gör man?
Allt jag vill är att vara lyckligt kär, ska det vara så omöligt? Är det verkligen för mycket begärt att få känna fullkommlig lycka och samhörighet med en annan människa? Men jag vet inte, man ger väl upp lite samtidigt och förbannar alla filmer man har sett som har målat upp kärleken i ett rosa fluff som inte verkar finnas i verkligheten.

Jag älskar verkligen Stockholm, jag har aldrig bott på ett underbarare ställe! Men gud vad tråkigt det är när folk som jag tycker om försvinner härifrån! Jag och fettet gled ifrån varandra ett tag men här i stockholm hittade vi tillbaka till varandra bra tyckte jag, nu är han i norge och det är lite jobbigt, jag vill verkligen ha honom här! Carro är begravd i pluggande och henne ser jag knapt. Björn III kan man alltid lita på dock, om han inte är bortrest vill säga och det gör att när han är bortrest så blir det väldigt tomt! Sen har jag fått en nygammal bekantskap i Erika, det är underbart måste jag säga! Vi har samma tempo när vi promenerar och så känns det som om man kan prata med henne om vad som helst oxå! Jag älskar stockholm och de vänner jag har här, men fy fan vad jag saknar er som inte är här! Dino du måste komma och hälsa på snart!
Jag fick träffa emslan förra helgen och det var helt underbart! gud vad jag saknar henne, jag vill ha henne nära så att vi kan gå ut och promenera och prata om allt mellan himmel och jord var och varannan dag! Sen saknar jag min familj oxå, alla utom far för honom träffar jag ganska ofta, men jag saknar mor, storebror och lillebror. Men vi ses snart, det hoppas jag!

Har snöat in lite på James Blunt nu, han har jäkligt bra texter faktiskt och de passar bra på någon som är lite kärlekskrank. Sen är jag oxå glad att ”you’re beautiful” har slagit ut ”han med mustaschen” ur mitt huvud.

Jag vill hitta henne, hon med stort H, jag vet att hon finns där någonstans men vart? Det är så jävla lätt allting egentligen, allt är så simpelt om man jämför med att bli kär, för det är nog det svåraste som finns!